Tweetreflektioner

10 veckor har gått – har jag lärt mig något nytt?

Med risk för att dra alla över en kam: När man är 20 år gammal borde man kunna kalla sig för vuxen. Man är ju inget barn längre, och inte heller en tonåring.  Jag är 20 år gammal. Jag har gått 13 år i skolan och hunnit jobba i ett år. Jag har flyttat hemifrån, jag kör bil, jag betalar räkningar och jag har besökt Systembolaget. Ja, då är jag väl vuxen?

För några veckor sedan hade vi en diskussion i klassen. Där pratade vi om oss själva som vuxna. Vi pratade om hur barn och ungdomar beter sig annorlunda på de sociala medierna, om man jämför med hur VI vuxna beter oss, och hur VI vuxna ska visa dem hur man bör bete sig på nätet genom att göra rätt själva. Det var något underligt med det där, för jag kände mig varken som VI vuxna, men inte heller som DE barnen/ungdomarna. Jag var någonstans mitt i mellan. Samma dag skrev jag inlägget “Du är bara ful på Instagram”. Där skriver jag om mig själv som vuxen, för ja, i verkliga livet kanske jag inte känner mig vuxen, men i internet-världen, där ser jag faktiskt mig själv som vuxen.

Detta är den största insikten om mig själv som jag fått under dessa tio veckor när vi har behandlat ämnet Lärande och Delaktighet i Digitala Medier. Inte bara att jag faktiskt är vuxen, men att vi gärna delar upp vår värld i två delar. Det är något av en trygghet för oss att vet hur mycket vi kan styra vår andra liv, det där livet vi har i de sociala medierna och på internet. Där kan vi skapa och sortera för att sedan dela med oss av det vi vill. Något som de i Networked förklarar som “the cloud” (Networked s.94). Vi lär oss alltså inte bara i klassrummet och i skolan, utan vi lär oss faktiskt över allt, och i dagens tekniksamhälle så kanske vi framförallt lär oss på internet som jag nämner i “det skrämmande, men hjälpsamma”. Detta märkte vi också under vår situering då vi undersökte hur det var att lära i en miljö som inte var ett klassrum eller en föreläsningssal. Det finns så mycket som påverkar oss i vårt lärande, så som ljud och händelser runt omkring. Klassrummet är ändå en säker miljö för oss, en trygg plats, och vad händer med vårt lärande när vi hamnar utanför den tryggheten? Efter att ha läst vad alla skrev i vår Facebook-grupp förstod jag att alla kände lite likadant. Det var skönt att inte behöva sitta i ett klassrum, men å andra sidan så var det svårare att koncentrera sig i en miljö utanför skolan med intryck hit och dit. Jag tror att det är samma när vi lär på internet. Det är lätt att hamna på sidor som inte hjälper oss i vårt lärande när man sitter och pluggar framför datorn. Vi sitter med olika flikar uppe och kan hela tiden se om något händer. För att skapa ett hållbart lärande måste vi hitta balansen även i hur vi lär oss. Till exempel kanske det kan hjälpa mig att kika in på Twitter då och då och se vad som skrivs, gå in på någon artikel och få mer inspiration till mitt eget arbete.

Det där med trygghet var något som vi redan i block ett i kursen fick bita tag i. I en utav mina första tweets om kursen skrev jag såhär:

Har jorden varit platt en gång o plötsligt blivit rund så kanske vår verklighet snart kommer att förändras på samma sätt #dml100 #drastiskt

— Julia Thielen (@ThielenJulia) September 10, 2013

Den tryggheten och tilltron som vi känner gentemot vår verklighet kan ibland vara dålig för oss. För hur vet vi att vår verklighet stämmer? Hur vet vi att forskningen stämmer? Kan vi verkligen lita på allt som sägs och skrivs? Självklart inte. Det gäller att vara kritisk mot det som man hör och läser, och detta gäller speciellt på nätet. Att vara källkritisk är något som jag tar med mig från vår kurs Lärande och Delaktighet i Digitala Medier. Jag har lärt mig så mycket genom att få läsa och sedan reflektera över det jag har läst och sedan få skriva om det här i bloggen. Jag skrev också om en annan trygghet i inlägget “Jordbrukssamhälle, Industrisamhälle, Informationssamhälle, ???”, den sociala tryggheten. Om hur vi söker oss till våra teknikprylar när vi inte känner oss trygga i en social miljö. Jag börjar snudda vid något som jag har funnit bli min största strävan i den här kursen: att hitta en balans. Både en balans mellan mitt sociala liv på nätet och i verkligheten, men också mellan jobb och privat. Jag tog hjälp av mina föräldrar för att reda ut lite hur tankarna kring hur man använder sociala medier och sköter privata saker på arbetstid går (Networked, Networked Famillies kap.6) i inlägget “Mamma och Pappa Thielen talar ut”. Jag fick då ett lite annat perspektiv, när jag inte bara såg till mitt eget användande av internet och de sociala medierna.

Vi gick vidare till att prata om den nätverkade individen. Målet var att bli en fullfjädrad nätverkad individ, men går verkligen det? Jag har kommit en bit på vägen, men ser inte att jag någon gång kommer att vara färdig. Jag försöker gynna mitt PLN genom att hålla isär mina olika nätverk och var relevant gentemot vad just det nätverket behandlar (Networked, s.262). Men något som jag tycker hör till där är vad jag skrev om i inlägget “Du är bara ful på Instagram”. Hur vi påverka samhällsutvecklingen i en ansvarsfull riktning, alltså hur vi beter oss på internet och även lära ut våra barn hur de bör bete sig på internet. Kanske inte heller bara hur man beter sig, utan också hur man tar hand om sina nätverk bäst. Det är en tankebana som jag först nu i denna kurs har börjat tänka i och jag tror att vi måste lära ut detta till fler. Främst till våra barn då vi genom att vara ansvarsfulla själva visar dem hur de ska kunna vara lika ansvarsfulla.

Även om man idag kom till examinationen av våra PLE/PLN-posters med en klar tanke om hur ens nätverk såg ut och hur man tänkte med sin poster så lämnade man samma sal några timmar senare med fler nya funderingar och frågor än man hade svar på. Den fråga som jag fastnade mest för var den jag fick ut av Mavic. Efter att hon sett min poster frågade hon mig om jag har ett nätverk där alla ingår eller om jag på något sätt delar upp det mellan privat och skola/arbete, och om jag tycker att det är viktigt att dela upp dem? På tafatt engelska försökte ge mitt svar. För mig är det viktigt att värna om vad ens olika nätverk behandlar. Vad vill jag få ut av mitt nätverk i Facebook-gruppen som mitt innebandylag har? Jo jag och de som är med i den gruppen vill få ut information om träningar, matcher och händelser som berör just innebandyn. Där av kan jag till exempel inte skriva något som berör mitt intresse för typografi i den gruppen. Det här inte där till och varken jag eller mina lagkamrater kommer få något ut av det. Vi vill i dagens samhälle vara så effektiva som möjligt och därför är det viktigt att rikta sin information i rätt nätverk.

 

Sammanfattningsvis har jag lärt mig att jag faktiskt är vuxen, att vi inte alltid lär bäst i klassrummet, att vi måste värna om våra olika nätverk, att vi måste lära ut ansvar till nästkommande generationer, att vi ibland måste ta oss ur vår trygghet och spräcka filterbubblan som omger oss så snällt och att jag är en aktivt nätverkad individ, men långt ifrån klar.

 

Källor:

Rainie, Lee, Wellman, Barry(2012), Networked, The MIT press, London
Nordström, Livia, Universitetsadjunkt i medieproduktion, 2013
Bernhardsson, Lennart, Universitetsadjunkt i datavetenskap, 2013

Standard
Tweetreflektioner

Mitt PLE/PLN

PLE:PLN_2_poster_klar

I mitt PLE har jag två viktiga artefakter. Jag har min dator och jag har min mobiltelefon. Det är i från dessa två som jag utgår. Telefonen använder jag mest till att hålla kontakten med min familj och mina vänner genom telefonsamtal och textmeddelanden, men jag använder den även för att hålla koll på Instagram och Twitter flödena, samt ibland Facebook flödet. Det är även telefonen som jag använder när jag är i från hemmet eller skolan där jag inte har tillgång till wifi. När jag är hemma är det genom datorn som jag håller koll på dessa tre sociala medier som utgör de största delarna av mitt PLE. På Facebook har jag grupper som delar upp mitt nätverk i mindre grupper. Jag har bland annat en grupp för mitt innebandylag, en för min klass, en för mina vänner från gymnasiet, en med en mindre grupp från klassen som jag umgås mest med och en grupp där mina släktingar lägger ut bilder, både gamla och nya. På Facebook känner jag alla personer som jag nätverkar med vilket är den största skillnaden från mina nätverk på till exempel Instagram och Twitter. Twitter har blivit det forum där jag följer personer och organisationer/företag som arbetar med media, design, reklam och marknadsföring. Här har jag vidgat mitt PLN mest sedan vi började använda Twitter flitigt i början av kursen. På Instagram följer jag både person som jag känner och personer som är av intresse för mig. Där kan jag följa med i deras vardag även om jag inte är med eller har pratat med dem. På varken Instagram eller Twitter behöver man få en bekräftelse av personen man följer om lov att få följa (om inte användaren är låst), så som Facebook har vänförfrågan, vilket leder till att det är lättare att skräddarsy sitt nätverk på dessa två sociala medier. Jag kan välja att följa i princip vem jag vill och få ta del av deras tankar, åsikter och idéer.

Något som jag söker efter i mitt PLE och PLN är inspiration. Detta kan jag hitta på både, Facebook, Twitter och Instagram. Några mer renodlade forum där jag hittar inspiration från är Pinterest, Youtube och det senaste har även Flickr blivit en stor inspirationskälla. Den kreativa processen är viktig för mig i mitt skolarbete (och framtida arbete) eftersom att jag är en kinestetisk person då jag stimuleras av musik och bilder. På youtube hittar jag ny musik, men även videor där människor lägger upp tutorials på till exempel olika photoshop tips. Pinterest är ett forum som jag använder både på mobilen och datorn, där av konsumerar jag detta forum väldigt mycket. Det är allt från inredning, kläder, håruppsättningar och mat till reklamadds, grafiska profiler och typografi. Det som är så bra med Pinterest är att jag kan samla allt som jag tycker om och sortera på olika så kallade boards. Det finns också bra fotografi-inspiration på Pinterest, men för att få ett mer renodlat flöde har jag istället valt att följa olika fotografer på Flickr.

Jag har lärt mig mycket om att delad med mig i mina nätverk sedan jag började på Digitala Medier. Först och främst började vi blogga. Jag valde att använda mig utav WordPress då jag vet att man, om man vill, kan betala en summa för att få en egen domän samt att det är enkelt att få till en snygg design där. Att man även kan ha ett RSS-flöde på en blogg eller en hemsida var något nytt för mig. Använder mig utav Vienna för att ha koll på de bloggar och hemsidor som jag följer. Detta tycker jag är ett väldigt effektivt sätt att följa människor då det bara kommer upp något när de har uppdaterat. Något annat som jag nu för tiden använder mig flitigt av är Dropbox. Här kan jag enkelt och snabbt skicka och ta emot bilder, texter och skolarbeten mellan mig själv eller med vänner. Jag har flera gånger fått hjälp av och även hjälp en vän till mig som läser till webbredaktör genom att ge varandra kritik på uppgifter och läsa igenom texter. Man kan även använda mailen till detta, men jag föredrar Dropbox där man lätt kan sortera och dessutom kan göra det direkt i sina mappar på datorn utan att behöva logga in på hemsidan. Mailen använder jag bland annat till mitt nuvarande jobb. Där håller jag kontakt med supporten och bokas på jobb.

Just nu består mitt PLE till större delen ut av familj, vänner, klasskamrater och lärare. I framtiden vill jag se att även kollegor, professionella designers och företag samt kunder kan räknas in där. Jag hoppas att jag både kommer kunna ha en nära kontakt till kunden IRL, men för att båda ska bli så nöjda som möjligt kommer jag vilja ha kunden i mitt nätverk för att lätt kunna hålla kontakten, men även för att kunna marknadsföra kunden och det vi gjort i ett nätverk som förhoppningsvis är intresserade av det. Oavsett om jag kommer att arbeta på en byrå, eller ett annat företag, eller kanske som frilansare så kommer mitt nätverk på nätet att vara extremt viktigt. Jag märkte genom Twitter att många använde sig utav LinkedIn i sitt arbetsliv. Det är ett forum där man kan hitta personer i samma bransch, knyta kontakter och dela idéer. Ett utmärkt tillskott till mitt PLE. Jag ser mig själv använda mig ut av detta i framtiden, kanske till och med redan nu under mina tre år på Högskolan Väst.

Bara under dessa veckor som vi har arbetat med den nätverkande individen och de sociala medierna har jag vidgat mitt PLN med säkert 100 personer. Jag har lagt till både klasskamrater och lärare, men även många professionella personer inom medie- och reklambranschen.

Sättet som vi nätverkar på idag, med The Triple Revolution som grund, kommer aldrig att ta slut (Networked, s.302), men den kommer att ändras. Vi kommer att ha större frihet och makt över hur vi formar våra liv, men vi kommer även att behöva jobba hårdare för att få våra nätverkande behov tillfredsställda. Jag la därför till “to be continued..” på min poster, just för att jag känner att mitt PLE och PLN aldrig kommer att sluta utvecklas.

Standard
Tweetreflektioner, Uncategorized

Mitt liv som schizofrenisk

Man säger att det inte finns några kloner av människor i dagens samhälle, men det finns det visst. Jag har flera olika kloner själv, som går under olika alias. Jag har självklart mig själv, Julia Thielen, i egen hög person. Jag andas, jag pratar, jag känner, jag skrattar och jag gråter. När du väljer att lära känna mig får du allt i ett och samma paket. Det är inte alltid underbart, men du kan inte få en regnbåge utan lite regn. Men du kan också välja att lära känna någon utav mina andra alias. Du hittar mig på twitter under @thielenjulia. Där får du lära känna en Julia som är intresserad av media. Jag retweetar sådant som jag finner intresse i, ofta tweets från människor/företag i reklambranschen. Ibland skriver jag egna tweets. Det kan handla om allt i från hur bra livet är på en fredag, till hur man ska lära ut vett och etikett i sociala medier. Om detta inte är något för dig så kan du alltid lära känna Juliathielen, hon som hänger på Instagram. Där visas oftast livets goda sida. Julia lägger där ut bilder på bullar hon har bakat, bilder på sin systerson, en bild på henne själv när hon är redo för fest men låtsas som att det alltid är så hon ser ut. Det finns en bilder från fester och andra roliga tillställningar. Här ser man att Juliathielen har ett otroligt roligt och bra liv! Hon verkar aldrig ha några större bekymmer.

Om det känns tråkigt med ett alias som bara har det bra, det kan man ju tröttna på, så kan du alltid lägga till Julia Thielen som vän på Facebook. Där händer det inte mycket. Någon gång ibland kan man se en bild som Julia har blivit taggad i, eller kanske bilder som hon själv har tagit. Noggrant utvalda såklart.

Du har alltså fyra olika val om vilken Julia som just du vill lära känna. Är det bra eller dåligt? Och hur påverkas din syn på Julia utifrån de olika aliasen?

 

Detta kan ses som mitt svar på denna tweet. Men kan vår närvaro i de sociala medierna användas emot oss, som Rachelle Gardner, en litteratur agent från Colorado, frågar oss i sin blogg.

 

Runt om i de sociala medierna exponerar vi oss själva, på gott och ont. Det är självklart från person till person, men oftast väljer man att visa de bra delarna i livet. Det är sällan som man ser en bild på någon som sitter själv en fredagskväll och äter middag, för det kan ge en negativ bild av en själv. Och det vill man såklart inte. Man väljer hellre att lägga ut en bild när man, fredagen efter, är ute och äter med sina vänner på en nyöppnad restaurang. Det är så man vill att människor ska se en, som en rolig person med flera vänner och som alltid hittar på roliga saker.

Detta tror jag tillslut kan leda till att det enda som ses av en i de sociala medierna är de bra stunderna, vilket självklart kan vara positivt men samtidigt kan det ge en negativ effekt om det enda som syns är de så kallade partybilderna. Det är ofta arbetsgivare går in på de sociala medierna och letar upp de som ansökt om ett jobb för att “kolla in” dem, och då gäller det såklart att visa sin bästa sida. Om arbetsgivaren då bara får upp partybild efter partybild, är det då en positiv effekt?

Samma sak tror jag det är om man är väldigt aktiv i de sociala medierna. Under hela dagen, även under tiden man arbetar, och ens chef då ser det. Ses det som positivt?

 

Att synas i de sociala medierna, vidga sina nätverk, lägga ut relevanta inlägg och visa en så verklighetstrogen bild av sig själv är något av gyllene regler för mig. Det tror jag uppskattas både av de som finns i ens nätverk, men även av framtida arbetsgivare. Det är trots allt “nöjdheten”  vi bör sträva efter i våra nätverk.

Standard
Tweetreflektioner

Ensamvarg utan Facebook

Detta var ett av många samtalsämnen jag och min grupp diskuterade igår på vår lektion. Vi tolkade tweeten såhär: De sociala medierna har tagit över stora delar av våra kontaktnät, och gör det enklare för oss att komma i kontakt med varandra, men även att planera aktiviteter med varandra. Man har grupper med olika personer (olika nätverk) och man får inbjudningar till evenemang. Det är ytterst sällan man får en fest-inbjudan på posten nu för tiden, om det inte handlar om till exempel bröllop eller kanske dop. Vi pratade även om att det är lätt att bli bortglömd när det är dags för fest och man inte finns på det sociala medierna. Där har man sin lista med alla sina vänner och bekanta och man väljer snabbt ut vilka man vill bjuda, och då är det lätt att missa att skicka iväg ett sms eller ringa och bjuda in någon som inte finns på Facebook.

Jag själv har många olika nätverk på Facebook. Jag har en grupp för mitt innebandylag, där vi och våra tränare lätt kan kommunicera. Frågor som gäller alla är lätt att ta här, och även vad som händer angående träningar och matcher. Vi har även en grupp för hela föreningen där det skrivs om olika matcher, fester och evenemang. Också för att snabbt komma ut till så många som möjligt. Sedan har jag en grupp för mina närmsta vänner från gymnasiet där vi skriver om när vi ska träffas och andra roliga händelser. Självklart har jag också en grupp för klassen. Alla dessa har samma syfte: Att snabbt informera och i rätt nätverk. Jag själv är ett stort fan av detta. På ett snabbt och smidigt sätt kan jag lägga ut en fråga i gruppen för mina gymnasievänner “Ska vi ses på lördag?”, och få svar från var och en, utan att behöva ringa runt. Till exempel om någon inte skulle kunna så kan man lätt byta dag utan att behöva ringa alla återigen.

Här tycker jag även att denna tweet är relevant. Det gäller att hålla rätt sakfråga till rätt nätverk och inte bland hej vilt. Om jag har ett nätverk för mitt innebandylag, då vill de förmodligen inte på uppdateringar om min skolgång, eftersom de inte förväntar sig att det ska höra till där. Samma gäller för en själv. Jag försöker hålla mitt tweet-flöde så intressant som möjligt och därför väljer jag bort att följa vissa, medan andra är mycket välkomna! Detta kanske låter som att man vill motverka sin utveckling genom att gå utanför sin filterbubbla och istället bara stanna innanför. Men jag tycker att det är skillnad på om man själv väljer det eller inte. Om det är ett medvetet val att gå utanför sin filterbubbla så gör man det lätt genom att söka sig till andra nätverk. Men att istället spöka till det i nätverk man redan tillhör tror jag inte är speciellt effektivt och inte uppskattat.

Det gäller att vi respekterar våra nätverk, töjer på gränserna, men utan att förstöra för andra.

Standard
Tweetreflektioner

Spräck din filterbubbla, för en gångs skull.

Det här med filterbubbla var ett helt nytt begrepp för mig när Livia idag introducerade det för oss. Vi alla befinner oss i dessa, och vi har våra egna. Jag har mitt egna facebook-flöde, på de olika sidorna jag är inne på matas jag med reklambanners som är anpassade för just mig, min google-historik ser inte likadan ut som din etc. Vi har därför oerhört svårt för att sticka hål på vår bubbla och ta oss ut utanför för att upptäcka nya saker och utvecklas!

I skolan tog vi ett exempel. En rektor på skolan följde på sin Twitter flera nynazister, vilket kan uppfattas som mycket märkligt, och något som man verkligen inte vill bli förknippat med om man inte är just nynazist. Om man tittade närmre så märkte man att rektorn inte alls följde dessa personer för att hon höll med, utan tvärtom, hon kritiserade deras tankar och vad de skrev. Ett sätt som jag tycker är mycket effektivt – om det syns.

Jag själv tycker att det är lite märkligt hur svårt det är att faktiskt ta sig utanför den här filterbubblan vi skapat oss på internet på ett effektivt sätt. Om vi ser till hur det är i det verkliga livet. Där finns inte alls lika många filterbubblor på samma ställe, men ändå är det så mycket enklare att där få insikt i hur till exempel fotbollshulliganerna tänker, när man ser dem agera på gatorna en matchdag, eller hur två tonårskillar diskuterar invandringen på bussen hem. Där kan man lätt bara lyssna och försöka förstå, eller slänga in en kommentar, utan att bilden som man vill ge av sig själv förändras. På internet måste man vara mycket mer försiktig så att det inte uppfattas på fel sätt.

 

Ge er ut och sök runt på google, klicka er vidare på länkar läs och kolla på bilder/videor ni inte brukar titta på, följ någon på Twitter som twittra om sådant ni inte har någon vetskap om. Det tror jag är nyttigt för vårt lärande, att ibland gå utanför sin lilla trygga space, och utforska.

Standard
Tweetreflektioner

Det skrämmande, men hjälpsamma

Internet är den största plattform för lärande jag kan tänka mig. Större delen av världens befolkning finns där, lever där och lär där. Jag finns där större delen av min dag. Jag läser, tittar på bilder, Tweetar, chattar och lär. Men kan jag på något sätt dela med mig av mina kunskaper och på så sätt lära andra?

Dessa tankar fick jag efter att ha läst kapitel 10 i Networked, L. Rainie & B. Wellman. De berättar där om en kvinna vid namn Linda och om hur hon blev en nätverkad individ. Linda använder internet och hennes nätverk på ett annat sätt än vad jag gör. Självklart gör hon de saker som jag också gör, håller kontakten med bekanta och ser vad de har för mig, men hon nämner även att ett av hennes största intressen är att bara söka runt i någon sökfunktion. Där söker hon efter fakta, sedan diskuterar hon med sina bekanta om det ämnet hon sökt på, får ny kunskap av dem och även nya frågor, då återvänder hon till internet och söker igen. Visst, jag använder också internet som en lärobok, men Linda har ett mer intensivt sätt att lära. Hon söker, tar in, grundar, forskar och återvänder sen till att söka igen.

Detta får mig även att tänka på allt den information som faktiskt ligger där ute i internetvärlden. Tänk alla dessa människor som delat med sig av sina kunskaper. De skriver texter, de lägger ut bilder och videoklipp med syfte att utbilda oss som läser/ser. Detta tycker jag är ett exceptionellt exempel på hur internet bör användas. Att lära ut och att lära.

Linda (som jag skrev om i början av denna text) startade även en stödgrupp på internet för människor som hade samma diagnos som hon, Myastenia gravis, som är en muskelsjukdom. Här är inte syftet i första hand att lära, utan att hjälpa och stödja, vilket i sin tur även kan leda till att lära. Eftersom att det är en sådan stor mängd av jordens befolkning som finns på internet finns även lika stor kompetens och erfarenhet. Det bör jag ta vara på bättre!

Trots att jag tycker att detta är så bra, så gör jag det inte själv. Varför? Jag varken skriver om det jag vet och kan, jag lägger knappt ut bilder jag tar även om jag har en stor passion för detta. Varför? Jag tror att den största anledningen till att människor (även jag) är reserverade inför att dela med sig på internet är för att man inte allt kan vara säker på var informationen tar vägen, vem som tar del av den och vad den kan användas till.. Det är fortfarande enormt stort, internet, och skrämmande.

Standard
Tweetreflektioner

Du är bara ful på Instagram

 

Under seminariet måndagen den 23/9 diskuterade min grupp de fem diskussionsfrågor som vi fått i uppgift att skriva utifrån vårt kapitel ur Networked, Networked Families, p 147-170. Under en av frågorna pratade vi mycket om hur man bör sätta upp regler för teknikkonsumtionen för yngre barn och tonåringar. Vi alla höll med om att vi överkonsumerar tekniken och att våra möten face to face försvinner alltför ofta. Inte ens vid middagsbordet är det teknikfritt. Man “skall bara kolla ett sms”, eller visa något roligt klipp på youtube. Ibland kan detta uppskattas, men oftast leder det till irritation.

Det finns ett ordspråk som lyder “barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör”, så hur ska vi vuxna kunna lära våra barn hur man ska bete sig i sociala sammanhang med tekniken när majoriteten av oss beter oss tvärtemot vad vi lär ut? Emma Wärmefjord, som var med och diskuterade i min grupp, ansåg att vi inte kan skicka ut våra barn för att leka ute istället för att sitta vid datorn, och själva sitta där framför skärmen. Även om man kanske jobbar tror jag inte att barnet tar hänsyn till det. Sitter man vi datorn, då sitter man vid datorn, oberoende av om man jobbar/pluggar, spelar, chattar eller letar fakta. Jag tror alltså att om man ska kunna ha regler för sina barn, då måste man själv rätta sig efter dessa regler. På så viss tror jag att reglerna blir mer “värdefulla”, om alla påverkas tas de på större allvar.

Vi tog även upp hur man ska komma ifrån hur illa vissa beter sig på nätet och hur man ska informera ungdomar om hur det även påverkar ens liv utanför den tekniska världen. Jag tror att man måste börja med detta i unga åldrar och med konkreta hjälpmedel visa på hur man bör bete sig. Det lönar sig inte att skriva dumma saker till andra, om man ändå inte kan stå upp för det i “det verkliga livet”. Egentligen finns det inte två liv/världar, utan vad jag menar med det “tekniska livet” och det “verkliga livet” är att man på något sätt vill separerar dem. Man kan dock inte komma ifrån att de överskrider varandra. Man lägger upp bilder från sitt “verkliga liv” på internet, och saker man skriver i den “tekniska världen” kommer ofta tillbaka till det “verkliga livet” (risk för förvirring). Om vi tar ett exempel. I vintrs, 2013, hade klädkedjan H&M en t-shirt med motivet Tupac (en avliden amerikansk rappare som var dömd för sexualbrott). På H&Ms Facebook-sida skriver en kvinna ett inlägg. Hon frågar varför de valt att honom som motiv med tanke på hans bakgrund. Inlägget var synbart för alla och kommentarer började trilla in. Bland annat kom kommentaren “Käften, jag hoppas du blir våldtagen”. Denne var inte själv i sitt slag, utan fler tusen arga kommentarer skrevs. H&M gjorde inte något åt detta, de tog inte bort alla opassande kommentarer. I februari visade programmet Uppdrag granskning ett inslag om det här, där de även besökte vissa av de som skrivit opassande kommentarer. Man fick se att reportern för Uppdrag granskning ofta fick svaret att de som skrivit kommentarerna aldrig hade kunnat säga så direkt till kvinnan som skrivit kommentaren. Är det detta vi kallar för sunt förnuft? Eller kanske bara vett och etikett?

Jag anser att det är viktigt med regler, eller snarare riktlinjer, för oss alla när det kommer till tekniken. Vare sig det gäller hur mycket vi ska använda den eller hur vi ska bete oss i den tekniska världen. Dessutom måste vi vuxna ta mer ansvar och tänka igenom vad VI gör, så vi lär våra BARN rätt!

Standard