Tweetreflektioner

Du är bara ful på Instagram

 

Under seminariet måndagen den 23/9 diskuterade min grupp de fem diskussionsfrågor som vi fått i uppgift att skriva utifrån vårt kapitel ur Networked, Networked Families, p 147-170. Under en av frågorna pratade vi mycket om hur man bör sätta upp regler för teknikkonsumtionen för yngre barn och tonåringar. Vi alla höll med om att vi överkonsumerar tekniken och att våra möten face to face försvinner alltför ofta. Inte ens vid middagsbordet är det teknikfritt. Man “skall bara kolla ett sms”, eller visa något roligt klipp på youtube. Ibland kan detta uppskattas, men oftast leder det till irritation.

Det finns ett ordspråk som lyder “barn gör inte som vuxna säger, barn gör som vuxna gör”, så hur ska vi vuxna kunna lära våra barn hur man ska bete sig i sociala sammanhang med tekniken när majoriteten av oss beter oss tvärtemot vad vi lär ut? Emma Wärmefjord, som var med och diskuterade i min grupp, ansåg att vi inte kan skicka ut våra barn för att leka ute istället för att sitta vid datorn, och själva sitta där framför skärmen. Även om man kanske jobbar tror jag inte att barnet tar hänsyn till det. Sitter man vi datorn, då sitter man vid datorn, oberoende av om man jobbar/pluggar, spelar, chattar eller letar fakta. Jag tror alltså att om man ska kunna ha regler för sina barn, då måste man själv rätta sig efter dessa regler. På så viss tror jag att reglerna blir mer “värdefulla”, om alla påverkas tas de på större allvar.

Vi tog även upp hur man ska komma ifrån hur illa vissa beter sig på nätet och hur man ska informera ungdomar om hur det även påverkar ens liv utanför den tekniska världen. Jag tror att man måste börja med detta i unga åldrar och med konkreta hjälpmedel visa på hur man bör bete sig. Det lönar sig inte att skriva dumma saker till andra, om man ändå inte kan stå upp för det i “det verkliga livet”. Egentligen finns det inte två liv/världar, utan vad jag menar med det “tekniska livet” och det “verkliga livet” är att man på något sätt vill separerar dem. Man kan dock inte komma ifrån att de överskrider varandra. Man lägger upp bilder från sitt “verkliga liv” på internet, och saker man skriver i den “tekniska världen” kommer ofta tillbaka till det “verkliga livet” (risk för förvirring). Om vi tar ett exempel. I vintrs, 2013, hade klädkedjan H&M en t-shirt med motivet Tupac (en avliden amerikansk rappare som var dömd för sexualbrott). På H&Ms Facebook-sida skriver en kvinna ett inlägg. Hon frågar varför de valt att honom som motiv med tanke på hans bakgrund. Inlägget var synbart för alla och kommentarer började trilla in. Bland annat kom kommentaren “Käften, jag hoppas du blir våldtagen”. Denne var inte själv i sitt slag, utan fler tusen arga kommentarer skrevs. H&M gjorde inte något åt detta, de tog inte bort alla opassande kommentarer. I februari visade programmet Uppdrag granskning ett inslag om det här, där de även besökte vissa av de som skrivit opassande kommentarer. Man fick se att reportern för Uppdrag granskning ofta fick svaret att de som skrivit kommentarerna aldrig hade kunnat säga så direkt till kvinnan som skrivit kommentaren. Är det detta vi kallar för sunt förnuft? Eller kanske bara vett och etikett?

Jag anser att det är viktigt med regler, eller snarare riktlinjer, för oss alla när det kommer till tekniken. Vare sig det gäller hur mycket vi ska använda den eller hur vi ska bete oss i den tekniska världen. Dessutom måste vi vuxna ta mer ansvar och tänka igenom vad VI gör, så vi lär våra BARN rätt!

Standard
Tweetreflektioner

Mamma och pappa Thielen talar ut

 

Söndagsmorgon startar i princip alltid med en riktig brunch, även kallad “Thielen-frukost”. Vilka som är närvarande är olika, men just denna morgon delade jag, enligt mig, dagens bästa stund tillsammans med mamma och pappa Thielen, min kära moster som i vanliga fall huserar i Dalarna och min pojkvän. Idag satt vi i över en timma och åt (finns ju mycket att välja på, och gärna med uppläget: förrätt, varmrätt, efterrätt) och samtalade.

Mamma och pappa Thielen kom igår kväll hem ifrån en seglingssemester i Kroatien, så de hade mycket att berätta. De informerade oss om all den goda maten de ätit och det goda vinet de druckit. De informerade oss om hur vädret hade bettet sig och om hur de spenderat dagarna på långa seglatser och i turkosa vatten, samt kvällarna på mysiga tavernor i de små byarna runt på öarna. Pappa Thielen (som inte äger någon smartphone) berättade i förbifarten om hur större delen av sällskapet de var på semester med ställde samma fråga varje gång de kom till en hamn: “finns det något wifi här?”. Mamma Thielen (som jag pga av hennes reaktion bedömer hörde till den del som ställde frågan) konstaterade att anledningen till att de ville ha wifi var för att kunna kolla väderprognosen. Bland annat det, men även för att kunna kolla Facebook och Instagram, kontrade pappa Thielen.

Detta satte igång en hejdundrans diskussion. Den började i hur beroendeframkallande tekniken faktiskt är. Även min moster som fram tills i våras har envisats med en Nokia, stenåldersmodell, som knappast finns i tillverkning längre, har skaffat sig en Iphone och konstaterar att om det finns wifi, då är det svårt att hålla fingrarna borta. Sedan ställde jag frågan, då jag läst mycket om det i Networked, L. Rainie & B. Wellman, kap 6 Networked Families: Hur mycket håller ni kontakt med era respektive samt familjemedlemmar under dagen när är på arbetet?

Detta resulterade i flera olika svar, beroende på vilket arbete man har och även hur gammal man är. Jag undrar om källan som Networked använder sig av (Pew Internet &American Life Project, Networked Family Survey 2008) tar hänsyn till det. Till exempel nämnde min moster som jobbar inom vården att för henne var det i princip förbjudet att använda sin privata telefon på arbetstid. Om hon mot förmodan behövde skicka ett sms så tyckte hon att det näst in till kändes pinsamt och gjorde det i smyg. Min mamma som jobbar kommunalt och min pappa som jobbar på Volvo sa att det inte var några konstigheter om man behövde kontakta någon familjemedlem under arbetstid, men det undvek det helst, och de kontaktade sällan varandra under dagen, bara om det var något speciellt. När jag frågade om de var inne på Facebook på arbetstid var svaret nej. Däremot säger min pojkvän, som är 25 år yngre och jobbar inom spedition, att han ibland kan sitta vid Facebook för att ta kontakt med mig, men att det inte påverkar hans arbete.

Enligt figure 6.7, s163, Networked, L. Rainie & B. Wellman, är det gifta föräldrar som tar mest kontakt med sina respektive via mobiltelefon under dagen. Jag antar att detta är för att det är mycket planering kring barnen som man behöver förmedla till sin partner. Till exempel vem som ska hämta på dagis, om någon har fått ett mail från ex en tränare, eller liknande. Jag frågade även mamma och pappa Thielen om detta. Hur var det att hålla kontakten med varandra under arbetstid när jag var liten och det inte fanns mobiltelefon i samma utsträckning? Enligt dem så hörde de sällan av sig till varandra under dagen även då, utan man sågs och pratade när man kom hem, och saker som man behövde få gjort under dagen pratade man igenom på morgonen. Mamma Thielen sa även att när hon kom till jobbet försvann allt som hörde hemmet till bort, vilket hon tyckte var läskigt. På jobbet tänkte hon enbart på just jobbet, och ibland kunde hon glömma bort saker som hon skulle göra för dem båda under till exempel lunchen. Detta tror jag är väldigt sällsynt med all teknik vi har idag. Jag tror att man alltid har en liten del av hemmet med sig till jobbet, och om man har ett arbete där man ofta sitter med mail till exempel, då hänger förmodligen jobbet med till hemmet också…

Standard
Tweetreflektioner

Han är ingen hund, men det kanske funkar ändå

 

Jag har diskat bort frukostdisken, städat i lägenheten, lagat god mat och sedan stressat till träningen. Tre timmar senare återvänder jag hem, och vad ser jag? Jo, där står våra tallrikar, bestick, glas, stekpanna och plåt kvar på diskbänken. Irritationen bubblar upp likt kolsyran i en skakad flaska. Jag vill helst bara skrika “AAAAAAAH” rakt ut. I skolan pratar vi om behaviorismen. Vi läser om hur Skinner och Pavlov lärde hundar och råttor genom betingning. Genom belöning och bestraffning. Undrar om det funkar likadant på människor? Kanske ska jag skaffa en kakburk där det står “Har du diskat får du en kaka” på för belöningen, och en sprayflaska med vatten i för bestraffningen. Jag undrar om den psykologin funkar?

Istället ställer jag mig och diskar och funderar. Jag kommer på att jag faktiskt använder mig av annan “psykologi” när offret (i detta fallet min pojkvän) inte gör som jag tycker man ska. Oftast använder jag mig av omvänd psykologi (som det egentligen inte finns några vetenskapliga belägg för) i kombination med “tystnads-metoden”. Det kan låta ungefär såhär:

Jag – (är arg och ignorerar)

Pojkvän – Vad är det?

Jag – Inget.

Pojkvän – Men du är ju sur, vad är det?

Jag – Nejdå, det är inget. Men du får gärna diska när du kommer hem och jag lagat mat, och diskat allt annat, och städat, och slängt sopporna och gjort allt allt allt.

Pojkvän – Jaha. Så du är sur för att jag inte diskat?

Jag – Nejdå. Känns bara tråkigt att inte få någon uppskattning. Det är lugnt, jag kan diska.

Efter denna lilla konversation händer oftast något magiskt: Pojkvännen diskar! Och jag blir nöjd. Kanske bör jag började med kakburken nu för att förstärka det positiva i hans beteende? (skämt åsido).

Som en reaktion till behaviorismen  kom kognitiv psykologi, då behaviorismen påstod att vi inte behövde veta vad som pågår i våra hjärnor. Det är alltså just detta som kognitiv psykologi handlar om. Och kanske är just det som jag håller på med när jag får min pojkvän att diska. Jag vet hur han tänker och hur  han reagerar på mitt beteende och kan använda mig av detta.

“Tankar om ingenting”

Standard
Tweetreflektioner

Utan min dator är jag inte smart, men min dator är inte smart utan mig

 

Idag pratade vi om sociokulturella perpektiv på föreläsningen med Sara. I just denna teori är det viktigt med samspelet och interaktionen mellan människa och människa, men också människa och artefakter, i vårt lärande. Där anses människan biologiskt begränsad då vi inte utvecklats för vår “värld”. Vi har ingen superdator i huvudet som kan spara all information, vi har inte åtta armar för att kunna multitaska på en helt ny nivå. Istället behöver vi dessa artefakter för att kunna nå längre, och det anses vara en viktig del av vårt lärande.

Det finns en mängd olika artefakter som använts genom både industrisamhället och informationssamhället för att göra det lättare för oss att lära och genomföra. Men för mig är den mest relevanta artefaktern just datorn (eller möjligtvis min smartphone, men för mig hör de ihop i detta inlägg). Med min smartphone kan jag ställa klockan på morgonen när så jag går upp i rätt tid, jag har tyvärr ingen magisk klocka i huvudet som gör detta åt mig. Min smartphone håller koll på min kalender, viktiga tider och påminnelser som jag lätt kan glömma av i vardagen. Det är samma med min dator. Jag kollar ofta upp recept eller kanske ackord till någon låt på den. Om det är ett bra recept eller bra ackord så kan jag lätt lägga till dessa i mina bokmärken. Nu behöver jag inte längre lära mig de utan till, utan kan lätt starta datorn, gå in på mina bokmärken och så finns informationen jag sökte där på skärmen. Jättesmart! Ja visst, det är jättesmart, men det får mig också att fundera över hur vårt intellekt påverkas av detta. Det finns många aspekter att räkna in. Vi behöver alltså inte längre lära oss informationen utantill. Självklart kommer vi alltid ta in kunskap, och framförallt minnen, men information som vi i regel måste öva in, kommer ha den informationen i våra datorer istället? Gör detta att vi kommer ha sämre kapacitet till att tänka till exempel logiskt? Kommer vi ha mer plats i våra hjärnor för annan kunskap så lättare stannar kvar.

Jag tycker att det kommer bli intressant att i framtiden kunna ta del av forskningen kring detta (då jag hoppas någon forskar/kommer att forska kring detta).

Standard
Workshopuppgifter

Workshopuppgift 1

workshopupp1klar

 

 

Förra torsdagen fick vi vår första workshopuppgift. Den gick ut på att man skulle göra en webbannons (en Google Adwords-annons) för en folkhögskola som ville få fler sökande innan ansökningstiden gick ut.

Utdrag från uppgifts-briefen:

“Din uppgift blir att ta fram annonsen baserat på de bilder du får med uppgiften. Av dessa vill kunden att du utformar en tajt grupp av fyra personer som står nära varandra och som ser ut att höra ihop. Det skall se ut som de är fotograferade som en grupp, inte i var sitt foto som det är nu. Personerna skall se ut som de står tillsammans, som en enhet. Folkhögskolan vill gärna ha en modern och ungdomlig framtoning vilket bör återspeglas i annonsens stil.

Du kommer bland annat behöva tänka på friläggning, storleksförändring, skärpa, färgkorrigering och kontrast. I övrigt har du fria händer att skapa en professionell annons. Fokusera både på detaljer och på helheten. “

 

Redigeringen av bilderna:
Vi fick fyra bilder med en person i varje. Vi skulle alltså först och främst frilägga personerna, men eftersom det var mer än ett år sedan jag senast använde mig av photoshop satt kunskaperna ganska långt in. Därför tog det ett tag innan jag äntligen fick personerna till en bild. De var även lite olika ljussatta. T.ex var tjejen ljusare än de övriga. Använde mig av efterbelys/skugga för att få ner exponeringen på de ställen där jag tyckte att det behövdes. Jag la sedan på en skugga på gruppen för att förstärka känslan av att de är fotograferade tillsammans.

Text och färgval:
När jag gjorde annonsen utgick jag mycket från mig själv och vad jag själv hade fastnat för då jag i våras var i samma sits som målgruppen är. För att få den moderna känslan kunden var ute efter använde jag mig av ett enkelt och ungdomligt ordval “Häng med oss i höst!”.  Jag ville att det skulle låta avslappnat och roligt att plugga. Färgvalet på pratbubblan kan ses som tjejigt och rosa ses ofta som oskuldsfullt och försiktigt. Men valet är ändå medvetet då det i gruppens kläder finns mycket blått. Den rosa (cerise) färgen plockade jag upp ur den högra killens skjorta. Jag tyckte annonsen fick en mer balanserad framtoning med hjälp av färgvalet.

Enligt mig har annonsen fått en snygg och stilren design. Det händer inte för mycket och man förstår lätt hur man ska gå vidare. Bilden på gruppen och pratbubblan är placerade i höjd med varandra i mitten av annonsen, och med hjälp av att skolans logga sitter i nedre höger hörn “faller” de inte ur annonsen som det ofta kan kännas som att något centrerat kan göra. Jag är helt enkelt nöjd med tanke på att det var min första uppgift.

Standard
Tweetreflektioner

Möjligheterna i våra händer. Good or bad?

Detta kan ses både som en fördel och en nackdel. Att vi har våra mobiltelefoner med vad som känns som oändliga möjligheter tillhands hela tiden. Vi kan med några snabba tryck nå ut till många i vår omgivning, samtidigt som vi är lika lättillgängliga för dem. Vill man vara så lättillgänglig och “öppen” hela tiden?

Jag tänkte på detta i morse då jag tog en bild på min frukost för att lägga ut på Instagram och Twitter där jag även nämnde att jag var sjuk. Är detta intressant? Kommer någon att gilla? Kommentera? Det kommer alltid finnas de som inte bryr sig något, men å andra sidan kommer det finnas de som gör det. Instagram skickade aviseringar om att jag hade fått kommentarer. Kul! Jag går in och kollar och det är kommentarer från människor som bryr sig. Så istället för att ringa runt till ett tiotal personer och berätta så har jag nu genom att lägga upp en bild fått lite medlidande. Det känns ju alltid bra. I Effektiv Visuell Kommunikation, Bo Bergström, skrivs det om hur synen står för 83 procent av informationen vi tar in och det är kanske därför det digitala har blivit så stort. Informationen vi får från beröring, lukt och känsel är så mycket mindre än vad vi ser och läser att de betyder mer.  Men det går ju att diskutera.

Efter att ha tänkt efter ännu en gång frågar jag mig själv: – vill jag att 100 andra, som inte riktigt bryr sig lika mycket, ska få ta del av mitt liv också?

Ja jag kommer in på det igen. Detta tekniska liv har utvecklats för att vi människor är bekväma, och även lite (för) lata. Allt blir enklare, går snabbare och smidigare. Men tänker vi tillräckligt noga på hur det påverkar oss psykiskt/fysiskt?

 

Standard
Tweetreflektioner

Nej jorden är inte rund längre, den är trekantig.

En gång i tiden när jag var i sex års-åldern bodde min kusin i Kina. Jag fick ett gammalt kinesiskt mynt av henne när hon kom hem där det var en fyrkant urstansat i mitten av myntet. Hon förklarade då att det var för att kineserna (och resten av jordens befolkning) en gång trodde att jorden vi lever på var platt, och fyrkantig. När jag hörde det skrattade jag lite lätt och tänkte “Hur dum får man egentligen vara?” och sedan tänkte jag inte så mycket mer på det.

Nu såhär några år efter, när jag sitter i en föreläsningssal på Högskolan Väst och Lennart, min lärare, berättar lite mer om det där och går lite djupare med att säga: -Men hur vet vi att det vi tror på stämmer då? Hur kan vi vara så säkra på det?

Detta skrämde mig en aning. Eftersom människor som trodde att vår jord var platt tog sina hjälpmedel och beräkningar på allvar då blev det ju deras sanning, och även om vi har mycket bättre hjälpmedel idag och vet väldigt mycket mer om vår jord så kan det ju faktiskt vara så att det vi vet om till exempel yttre rymden visar sig vara helt fel. Egentligen vet vi ju inte om rymden är oändlig, även om vi tror på det idag. Vi är det skrämmande när jag börjar tänka i de banorna?

Detta inlägg blev lite kortare än de andra. Förmodligen för att jag inte vågar tänka för mycket i dessa banor, man vet ju inte vad man ska tro på. För det enda vi egentligen kan vara helt säkra på, det är att vi någon gång kommer att dö… (eller?)

Standard