Tweetreflektioner, Uncategorized

Mitt liv som schizofrenisk

Man säger att det inte finns några kloner av människor i dagens samhälle, men det finns det visst. Jag har flera olika kloner själv, som går under olika alias. Jag har självklart mig själv, Julia Thielen, i egen hög person. Jag andas, jag pratar, jag känner, jag skrattar och jag gråter. När du väljer att lära känna mig får du allt i ett och samma paket. Det är inte alltid underbart, men du kan inte få en regnbåge utan lite regn. Men du kan också välja att lära känna någon utav mina andra alias. Du hittar mig på twitter under @thielenjulia. Där får du lära känna en Julia som är intresserad av media. Jag retweetar sådant som jag finner intresse i, ofta tweets från människor/företag i reklambranschen. Ibland skriver jag egna tweets. Det kan handla om allt i från hur bra livet är på en fredag, till hur man ska lära ut vett och etikett i sociala medier. Om detta inte är något för dig så kan du alltid lära känna Juliathielen, hon som hänger på Instagram. Där visas oftast livets goda sida. Julia lägger där ut bilder på bullar hon har bakat, bilder på sin systerson, en bild på henne själv när hon är redo för fest men låtsas som att det alltid är så hon ser ut. Det finns en bilder från fester och andra roliga tillställningar. Här ser man att Juliathielen har ett otroligt roligt och bra liv! Hon verkar aldrig ha några större bekymmer.

Om det känns tråkigt med ett alias som bara har det bra, det kan man ju tröttna på, så kan du alltid lägga till Julia Thielen som vän på Facebook. Där händer det inte mycket. Någon gång ibland kan man se en bild som Julia har blivit taggad i, eller kanske bilder som hon själv har tagit. Noggrant utvalda såklart.

Du har alltså fyra olika val om vilken Julia som just du vill lära känna. Är det bra eller dåligt? Och hur påverkas din syn på Julia utifrån de olika aliasen?

 

Detta kan ses som mitt svar på denna tweet. Men kan vår närvaro i de sociala medierna användas emot oss, som Rachelle Gardner, en litteratur agent från Colorado, frågar oss i sin blogg.

 

Runt om i de sociala medierna exponerar vi oss själva, på gott och ont. Det är självklart från person till person, men oftast väljer man att visa de bra delarna i livet. Det är sällan som man ser en bild på någon som sitter själv en fredagskväll och äter middag, för det kan ge en negativ bild av en själv. Och det vill man såklart inte. Man väljer hellre att lägga ut en bild när man, fredagen efter, är ute och äter med sina vänner på en nyöppnad restaurang. Det är så man vill att människor ska se en, som en rolig person med flera vänner och som alltid hittar på roliga saker.

Detta tror jag tillslut kan leda till att det enda som ses av en i de sociala medierna är de bra stunderna, vilket självklart kan vara positivt men samtidigt kan det ge en negativ effekt om det enda som syns är de så kallade partybilderna. Det är ofta arbetsgivare går in på de sociala medierna och letar upp de som ansökt om ett jobb för att “kolla in” dem, och då gäller det såklart att visa sin bästa sida. Om arbetsgivaren då bara får upp partybild efter partybild, är det då en positiv effekt?

Samma sak tror jag det är om man är väldigt aktiv i de sociala medierna. Under hela dagen, även under tiden man arbetar, och ens chef då ser det. Ses det som positivt?

 

Att synas i de sociala medierna, vidga sina nätverk, lägga ut relevanta inlägg och visa en så verklighetstrogen bild av sig själv är något av gyllene regler för mig. Det tror jag uppskattas både av de som finns i ens nätverk, men även av framtida arbetsgivare. Det är trots allt “nöjdheten”  vi bör sträva efter i våra nätverk.

Advertisements
Standard
Tweetreflektioner

Ensamvarg utan Facebook

Detta var ett av många samtalsämnen jag och min grupp diskuterade igår på vår lektion. Vi tolkade tweeten såhär: De sociala medierna har tagit över stora delar av våra kontaktnät, och gör det enklare för oss att komma i kontakt med varandra, men även att planera aktiviteter med varandra. Man har grupper med olika personer (olika nätverk) och man får inbjudningar till evenemang. Det är ytterst sällan man får en fest-inbjudan på posten nu för tiden, om det inte handlar om till exempel bröllop eller kanske dop. Vi pratade även om att det är lätt att bli bortglömd när det är dags för fest och man inte finns på det sociala medierna. Där har man sin lista med alla sina vänner och bekanta och man väljer snabbt ut vilka man vill bjuda, och då är det lätt att missa att skicka iväg ett sms eller ringa och bjuda in någon som inte finns på Facebook.

Jag själv har många olika nätverk på Facebook. Jag har en grupp för mitt innebandylag, där vi och våra tränare lätt kan kommunicera. Frågor som gäller alla är lätt att ta här, och även vad som händer angående träningar och matcher. Vi har även en grupp för hela föreningen där det skrivs om olika matcher, fester och evenemang. Också för att snabbt komma ut till så många som möjligt. Sedan har jag en grupp för mina närmsta vänner från gymnasiet där vi skriver om när vi ska träffas och andra roliga händelser. Självklart har jag också en grupp för klassen. Alla dessa har samma syfte: Att snabbt informera och i rätt nätverk. Jag själv är ett stort fan av detta. På ett snabbt och smidigt sätt kan jag lägga ut en fråga i gruppen för mina gymnasievänner “Ska vi ses på lördag?”, och få svar från var och en, utan att behöva ringa runt. Till exempel om någon inte skulle kunna så kan man lätt byta dag utan att behöva ringa alla återigen.

Här tycker jag även att denna tweet är relevant. Det gäller att hålla rätt sakfråga till rätt nätverk och inte bland hej vilt. Om jag har ett nätverk för mitt innebandylag, då vill de förmodligen inte på uppdateringar om min skolgång, eftersom de inte förväntar sig att det ska höra till där. Samma gäller för en själv. Jag försöker hålla mitt tweet-flöde så intressant som möjligt och därför väljer jag bort att följa vissa, medan andra är mycket välkomna! Detta kanske låter som att man vill motverka sin utveckling genom att gå utanför sin filterbubbla och istället bara stanna innanför. Men jag tycker att det är skillnad på om man själv väljer det eller inte. Om det är ett medvetet val att gå utanför sin filterbubbla så gör man det lätt genom att söka sig till andra nätverk. Men att istället spöka till det i nätverk man redan tillhör tror jag inte är speciellt effektivt och inte uppskattat.

Det gäller att vi respekterar våra nätverk, töjer på gränserna, men utan att förstöra för andra.

Standard
Tweetreflektioner

Spräck din filterbubbla, för en gångs skull.

Det här med filterbubbla var ett helt nytt begrepp för mig när Livia idag introducerade det för oss. Vi alla befinner oss i dessa, och vi har våra egna. Jag har mitt egna facebook-flöde, på de olika sidorna jag är inne på matas jag med reklambanners som är anpassade för just mig, min google-historik ser inte likadan ut som din etc. Vi har därför oerhört svårt för att sticka hål på vår bubbla och ta oss ut utanför för att upptäcka nya saker och utvecklas!

I skolan tog vi ett exempel. En rektor på skolan följde på sin Twitter flera nynazister, vilket kan uppfattas som mycket märkligt, och något som man verkligen inte vill bli förknippat med om man inte är just nynazist. Om man tittade närmre så märkte man att rektorn inte alls följde dessa personer för att hon höll med, utan tvärtom, hon kritiserade deras tankar och vad de skrev. Ett sätt som jag tycker är mycket effektivt – om det syns.

Jag själv tycker att det är lite märkligt hur svårt det är att faktiskt ta sig utanför den här filterbubblan vi skapat oss på internet på ett effektivt sätt. Om vi ser till hur det är i det verkliga livet. Där finns inte alls lika många filterbubblor på samma ställe, men ändå är det så mycket enklare att där få insikt i hur till exempel fotbollshulliganerna tänker, när man ser dem agera på gatorna en matchdag, eller hur två tonårskillar diskuterar invandringen på bussen hem. Där kan man lätt bara lyssna och försöka förstå, eller slänga in en kommentar, utan att bilden som man vill ge av sig själv förändras. På internet måste man vara mycket mer försiktig så att det inte uppfattas på fel sätt.

 

Ge er ut och sök runt på google, klicka er vidare på länkar läs och kolla på bilder/videor ni inte brukar titta på, följ någon på Twitter som twittra om sådant ni inte har någon vetskap om. Det tror jag är nyttigt för vårt lärande, att ibland gå utanför sin lilla trygga space, och utforska.

Standard
Tweetreflektioner

Det skrämmande, men hjälpsamma

Internet är den största plattform för lärande jag kan tänka mig. Större delen av världens befolkning finns där, lever där och lär där. Jag finns där större delen av min dag. Jag läser, tittar på bilder, Tweetar, chattar och lär. Men kan jag på något sätt dela med mig av mina kunskaper och på så sätt lära andra?

Dessa tankar fick jag efter att ha läst kapitel 10 i Networked, L. Rainie & B. Wellman. De berättar där om en kvinna vid namn Linda och om hur hon blev en nätverkad individ. Linda använder internet och hennes nätverk på ett annat sätt än vad jag gör. Självklart gör hon de saker som jag också gör, håller kontakten med bekanta och ser vad de har för mig, men hon nämner även att ett av hennes största intressen är att bara söka runt i någon sökfunktion. Där söker hon efter fakta, sedan diskuterar hon med sina bekanta om det ämnet hon sökt på, får ny kunskap av dem och även nya frågor, då återvänder hon till internet och söker igen. Visst, jag använder också internet som en lärobok, men Linda har ett mer intensivt sätt att lära. Hon söker, tar in, grundar, forskar och återvänder sen till att söka igen.

Detta får mig även att tänka på allt den information som faktiskt ligger där ute i internetvärlden. Tänk alla dessa människor som delat med sig av sina kunskaper. De skriver texter, de lägger ut bilder och videoklipp med syfte att utbilda oss som läser/ser. Detta tycker jag är ett exceptionellt exempel på hur internet bör användas. Att lära ut och att lära.

Linda (som jag skrev om i början av denna text) startade även en stödgrupp på internet för människor som hade samma diagnos som hon, Myastenia gravis, som är en muskelsjukdom. Här är inte syftet i första hand att lära, utan att hjälpa och stödja, vilket i sin tur även kan leda till att lära. Eftersom att det är en sådan stor mängd av jordens befolkning som finns på internet finns även lika stor kompetens och erfarenhet. Det bör jag ta vara på bättre!

Trots att jag tycker att detta är så bra, så gör jag det inte själv. Varför? Jag varken skriver om det jag vet och kan, jag lägger knappt ut bilder jag tar även om jag har en stor passion för detta. Varför? Jag tror att den största anledningen till att människor (även jag) är reserverade inför att dela med sig på internet är för att man inte allt kan vara säker på var informationen tar vägen, vem som tar del av den och vad den kan användas till.. Det är fortfarande enormt stort, internet, och skrämmande.

Standard